"Plötsligt minns jag, mitt i läsningen, något som en av mina lärare på mentalskötarutbildningen sa om manodepressiva. Jag hade redan jobbat som vikarierande skötare och mött flera maniska patienter som befunnit sig på toppen av världen och dikterat allas villkor med sina extraordinära egenskaper. Snabba som blixten var de i tanken, och man kände sig trög och dum i deras sällskap. Men läraren sa något som minnena av min styvfar och Ann Heberleins bok bekräftar: depressionen är själva grundstämningen, det är från den svarta dysterheten allting utgår. Manin är ren kompensation. Det går helt enkelt inte att i långa loppet vara så deprimerad som den manodepressive kan vara utan att ta livet av sig, sa min lärare. Det är klart att man måste vara uppe och flyga bland molnen ibland. Något annat vore outhärdligt."
- http://www.svd.se/kultur/litteratur/ut-ur-det-bipolara-morkret_2295249.svd
Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig.
Antagligen för att jag älskar dig.
